I förrgår, den 27/9 2018, kom ett förslag från rättviseförmedlingen om att förändra bokstaveringsalfabetet. Detta fick en del uppmärksamhet i media, bland annat från tv4 där de flesta röster var kritiska.

Man kan tycka vad man vill om detta, vissa tycker att det är bra, andra att det är mindre bra. Historiskt sett kan bara man konstatera att det
inte kommer att ske någon förändring om inte användarna själva vill ha den. Förändring kommer från acceptans, behov och vilja.

Språkrådet kommenterade förslaget på sin facebooksida, där de påpekade att det var ett bra förslag framförallt för privat användning. Och det är här som det riktigt intressanta händer, för kommentarlistan fylls till bredden av tyckande. Och vi får träffa fyra personligheter som man aldrig kan prata språk med (eller kanske något annat heller kanske för den delen):

Förminskar-Frasse: ”Rent trams signerat identitetspolitikens främsta företrädare. Bort, bort, bort.”

Vägrar-Vivvi: ” Värdelöst förslag. Jag kommer göra som jag alltid gjort. Bokstavera som jag vill. Ifall det skulle kränka någon så får de bli hur kränkta de vill.”

Skojar-Sven: ” Här är en kompromiss som inte sätter svenska soldaters liv på spel i ett skarpt läge: Vi behåller nuvarande bokstaveringsalfabet och i utbyte så avlägsnar vi alla män från almanackan så att det bara blir kvinnliga namnsdagar. Ge och ta… Som en extra bonus kan vi döpa om Sveriges 50 största sjöar så att de får kvinnonamn också.”

Guldålders-Gullan: “Varför ändra på något som fortfarande fungerar bra? Dessutom är det en fördel att man vet att det endast är mansnamn vilket minskar risken för felhörning. Jämställdhet – ja, men det finns väl för jösse namn gränser för idioti???!!!”

Vad dessa fyra helt missar är att man faktiskt får göra som man vill. En poäng som språkrådet också påpekar. De säger att om sådana här förslag ska kunna genomföras så behövs det att de anammas av de branscher som
använder en bokstaveringslista. Alltså, vill de inte ha den så kommer den inte att slå igenom.

Det här är en poäng som ofta missas. Att språkförändringar inte innebär något tvång. Språkförändring sker under en övergångsperiod där fler
och fler börjar använda ett nytt begrepp, stavning eller skrivsätt. Och under
denna period är flera sätt acceptabla. Det var till exempel ingen som under
du-reformen förbjöd folk att fråga: Vill Skomakare Nilsson ha lite kaffe? Många fann helt enkelt en lättnad i att slippa hålla reda på konventionerna, andra ville upprätthålla dem.

Det samma gäller för det för några år sedan så kontroversiella ordet hen. Många var uppropen att vägra hen, och ändå marscherade det med stormsteg in i en annars så stängd ordklass. Varför? Jo för att folk ville ha det. Numera kanske det sitter ett fåtal och muttrar något om en engelsk höna, men få orkar lyssna. Och de har missat poängen, att det fortfarande är helt valfritt om man vill använda det eller inte. Den enda risken med det är att språket så småningom får en ”Vill Skomakare Nilsson ha kaffe-effekt”, det vill säga att det låter rätt omodernt.

Tillbaka till bokstaveringslistan. Jag tycker att det är roligt att prata om och debattera språk. Men det är helt ointressant om någon kastar ordet trams i ansiktet på mig. Och om man inte gillar ett initiativ så strunta i det, eller hitta på ett eget alternativ vetja bara för att det är kul!