Jag har ett stort intresse för sådant som kan påverka den som skriver. Det finns så mycket mer omkring en skribent än man tror, det handlar aldrig
enbart om orden på pappret. Och när man börjar prata om språk och skrivande så kan det komma fram oväntade tankar, föreställningar och problem. Många av dessa kan vara väldigt begränsande och göra att det blir svårare att skriva. Jag träffade till exempel en person som trodde att han inte fick använda sig av punktlistor i verksamhetens texter. Det visade sig inte stämma men då hade han redan skrivit ganska många texter där han på kreativa sätt försökte undvika att lista saker. Personen hade alltså hamnat i en onödigt försvårande sits bara för att det inte fanns en levande dialog om språk och skrivande. Hans läsare hade fått en ännu svårare sits med information som klumpades ihop istället för att tydliggöras i listform. Listor kan vara utmärkta hjälpmedel för att öka läsbarheten i en text.

På ett annat företag var det ovanligt vanligt med semikolon i texter. Det fanns få texter där de inte dök upp. Som små busiga rackare studsade de in på ställen där de inte riktigt hörde hemma. Ofta puttade de bort ett kolon i processen. När det gäller skiljetecken är just semikolon ganska omstritt. Många tycker att det är värdelöst och onödigt, andra tycker att det är en fantastisk tillgång i språket. Oavsett vad man tycker så är det inte i
särskilt många fall där man kan använda det korrekt, det ska alltså egentligen inte få tillfälle att dyka upp så ofta. Men semikolon blir ofta en symbol för ett lite finare språk. Och då är det så klart frestande att klämma in ett semikolon här och där, trots att det egentligen gör texten mer inkorrekt.

Nu är inte det här en text om semikolonets vara eller icke
vara. Men jag vill i alla fall påpeka två saker:

1.
Det går alldeles utmärkt att aldrig någonsin använda ett semikolon och ändå skriva korrekta professionella texter.

2.
Man kan aldrig byta ut ett kolon mot ett semikolon.

Som språkvetare pratar man sällan om rätt och fel. Språket styrs av användarna och det som förr var fel kan nu vara rätt. Då kan det möjligen te sig lite underligt att rekommendera ett restriktivt användande av semikolon. Det kan väl få utvecklas det med? Och visst finns det en glidande betydelse även för skiljetecken. Utropstecken har till exempel mer och mer fått betydelsen av en lite trevligare punkt, medan den stackars punkten numera tolkas som att man är lite sur. Men det finns ändå anledningar att begränsa användningen av semikolon, och det är läsbarheten. Liksom alla andra skiljetecken betyder den ju något, och att peta in fel betydelse i en text gynnar inte budskapet eller läsaren.

På dessa båda arbetsplatser florerade alltså felaktiga skrivnormer som påverkade både den som skriver och den som läser. Jag tror att det här är mycket vanligt. Och jag tror att lösningen helt enkelt är att prata med varandra om språk, vara kritisk till sin egen kunskap och våga ställa
frågor.

Jag har alldeles nyligen lärt mig akronymen TLDR, vilket står för Too Long Didn’t read (för långt läste inte). Att denna finns tyder på att läsare inte har tålamod att plöja igenom en massa text i onödan. Vi vill snabbt hitta den information vi söker och många skannar av text ganska snabbt för att se om det står något intressant. Hittar vi indikationer på att det är en bra text, då kan vi tänka oss att läsa den ordentligt.

Ibland skrivs akronymen TL;DL vilket visar vad som kan hända om man använder semikolon. Det skapar längre meningar istället för att runda av
med en punkt och ge läsaren en paus. Punktlistor däremot, skapar luft i texten och gör att man lätt kan hitta det man söker. Så skriv fler punktlistor och färre semikolon!

Jag måste väl ta och avsluta med de korrekta sätten att använda semikolon. Prydligt uppställda i en punktlista för tydlighetens skull.