I förra veckan skrev Lena Lind Palicki en krönika i svenska dagbladet som belyste den spricka som finns mellan språkvetare och språkanvändare när det gäller det svenska språkets försvar. Den handlade om att språkvetare
ofta blir anklagade för att vara för tillåtande när det gäller språklig variation. Det här är väldigt vanligt förekommande och som språkvetare lär man sig snabbt att den agenda man själv har inte är densamma som för språkbrukare i allmänhet.

Jag tycker naturligtvis att det är bra att arbeta alla typer av språkliga frågor, men vissa frågor ställs endast i syfte att få medhåll, den som frågar vill helt enkelt få bekräftat att den har rätt.

Till exempel:

Det här svaret leder troligtvis till en nöjd frågeställare.

Men:

Det här leder troligtvis till en missnöjd frågeställare eftersom det belyser en förändring i språket.

Alla som arbetar med språk inser hur frustrerande det kan vara att få den här typen av svar. Det är jobbigt att känna att man är tvungen att lära om hela tiden. Men det stjäl onödig energi att irritera sig över det. Att försöka behålla ett sätt att skriva eller tala när de flesta andra gör på ett annat sätt kommer bara att leda till frustration. Om den största mängden människor använder språket på ett visst sätt så blir det till slut rätt, så enkelt är det.

Och som Lena Lind Palicki skriver är denna typ av aktivism inget
för språkvetare. Dels för att det som sagt är en ganska fruktlös kamp att försöka gå emot det som språkbrukare vill, dels för att det finns språkliga
frågor med större perspektiv som således gör mer nytta för fler människor.

Som språkkonsult är jag skolad till att uppmana till att skriva klarspråk, men som person och språkvetare är jag också aktivist för klarspråk och den demokratiska rättigheten att förstå. Om ni har läst mina tidigare inlägg så vet ni även att jag för en (något lågmäld) aktivistisk kamp för att förbättra tillvaron för dem som tycker att språk är svårt. Jag har en ganska låg
toleransnivå för inlärd irritation (så kallade språkpoliser), helt enkelt för
att det inte hjälper språkbrukaren. Detta vill jag förändra genom att skapa
nya förutsättningar för samtalet om språk och skrivande. Vi behöver bli fler textkompisar helt enkelt. Ärdet någon som vill följa med på mitt korståg?

Ps. Du kan läsa Lena Lind Palickis intressanta krönika genom att klicka här.