För ett tag sedan mötte jag en blivande språkpolis. Den unge mannen och jag känner inte varandra, vi hjälpte bara till vid samma arrangemang. Trots denna distans mellan oss, både i ålder och familjaritet hade den unge mannen inga problem med att släppa fram en språkpolis. Anledningen var ett enda litet ord.

Jag uttalar kex med hårt k. Så gjorde man där jag växte upp.Jag har inte valt det, det har bara blivit så av en slump. Av samma sorts slump säger andra cheks. Inga konstigheter med det. Och ändå, när jag sa ordet kex så tillät sig den unge mannen att direkt påpeka: Cheks heter det.

Gör det?

Om man talar relativt bra svenska så finns det ingen som helst risk att missförstå orden kex och chex. Båda tolkas som samma sak. Möjligen tänker vi på olika typer av kex, beroende på vad vi tycker är godast, men det är alltså helt onödigt att bekymra sig över uttalet, och en ganska larvig och tröttsam språklig debatt. Det största problemet med den är att den är en inkörsport till inlärd irritation, för någon har ju lärt den unge mannen att det är okej att påpeka uttalsvariation med en negativ ton, det har han inte hittat på själv.

Ibland är det svårt att vara språkkonsult och istället kommer den lättstötta språkbrukaren fram. Den som faktiskt vill gå i försvar och säga: Nähä, det heter kex för ordet kommer mer största sannolikhet från det engelska ordet cakes som uttalas med hårt k.

Men den här gången vann språkkonsulten, den som skakade av sig den inlärda irritationen och bara konstaterade: Jaha, du säger cheks, det
gör inte jag. Där ser man.