Som språkvetare tycker jag att det är spännande när språket inte riktigt beter sig som förväntat. Språkanvändare kan istället tycka att det är lite jobbigt när språket inte rättar sig i leden.

I språktidningen nr 1 2019 hittar jag till exempel språkpolisen Ulf* som skriver så här:

Ulf har hittat en lucka som han tycker känns lite jobbig. Hans inre språkpolis vill styra upp och rätta till. Finns där ett upp så måste det finnas ett ned, tycker han.

Fenomenet som Ulf har hittat kallas för partikelverb och de är
onekligen en skojig skara verb. Genom att lägga till sådant som till exempel prepositioner eller adverb till så skapas nya betydelser.

Ta till exempel ordet bryta, som (bland annat) har dessa partikelverb:

Betydelsen av verbet bryta ändras alltså för varje gång man ger det en ny partikel.

Partikeln ger ibland verbet en bokstavlig betydelse, som till exempel bryta av, men tittar man på partiklarna upp och ner i exemplet bryta ser man att de inte skapar betydelse som har med riktning att göra. Att bryta upp innebär att du lämnar något, i vilken riktning som helst, och att bryta ned
innebär att du förstör eller delar upp något, även detta i vilken riktning som helst. Partikelverben vill alltså inte alls rätta sig i leden och betyda det som man tror att de ska. Ibland kan de till och med vara så busiga att de har två partiklar med samma betydelse. För är det egentligen någon skillnad mellan brinna upp och brinna ner?

Så måste det finnas ett upp och ett ned av varje partikelverb? Nej så klart inte. Letar man lite så hittar man snabbt en massa exempel på partikelverb där det finns ett upp men inte ett ned:

Det finns alltså jättemånga luckor! Tänkt så förskräckt Ulf ska bli när han upptäcker det.

*Språkpolisen Ulf får heta just Språkpolisen Ulf för att hans inlägg i tidningen är under rubriken språkpolisen. Man kan alltså ana att han själv ser sig som en språkpolis. Det finns till och med de som är stolta över att vara språkpoliser. Har jag hört.