Blog Image

Textkomp(is)

Dom kan man trampa på tårna

Bli en textkompis Posted on Sat, March 23, 2019 14:40:35

Som språkkonsult är mitt perspektiv att det faktiskt är ganska svårt att skriva, och att det finns många som kan gynnas av hjälp och stöd när de ska producera bra texter. Jag lägger ingen värdering alls i om det är saker i språket som man inte kan, för vem kan allt?

Jag vet dock att det är lätt att få ömma tår när det handlar om språk och jag tror att det är på grund av två saker:

1.
Om svenska är vårt modersmål så har vi höga förväntningar på vår kunskapsnivå.

2.
Om det är något som vi inte kan så påpekas det ofta på ett otrevligt och oönskat sätt.

Det här är anledningen till att jag inte språkgranskar, eller kommenterar text oombedd. Ingen ska behöva få min åsikt om de inte vill ha den.

Ibland blir jag dock överrumplad av andra, vilket hände mig härom dagen när en person valde att skriva dom, istället för de och dem och en tredje person riktade en kommentar om valet till mig. Utan att tänka svarade jag bara att jag tyckte att det var en utmärkt strategi om man till exempel hade svårt att lära sig skillnad på de och dem.* Personen som hade skrivit dom svarade då blixtsnabbt: och även om man kan det.

Ridå.

För mig handlar det bara om ett val, eller en strategi, som är fullkomligt logisk och helt acceptabel, oavsett anledning. Det kan finnas språkpolitiska anledningar till att välja dom, det kan vara så att man känner någon som tycker att det är svårt och att man vill visa solidaritet, eller så kan man tycka att systemet med de och dem känns onödigt krånglig. Vad vet jag. Främst i min hjärna låg helt enkelt tanken att många tycker att det är svårt. Men, i min vilja att visa att språkbrukare ofta kan göra dessa val helt oproblematiskt lyckades jag istället att trampa min kollega på tårna.**

Det är svårt att lägga band på kunskap, men när man kan mycket om språk är det nästan alltid en nödvändighet tyvärr, för många har omringat sig av en taggtråd som försvar mot andras oönskade kommentarer. Det är förståeligt men väldigt synd. Det krävs enormt mycket förtroende vid textgranskning och man måste ofta arbeta sig igenom taggtråden först innan man ens kan göra någon nytta.

Det här är kärnan i anledningen till att jag inte gillar språkpoliseri. Det bygger bara upp en mur mot verklig hjälp och en misstro mot språkgranskning. Det gör helt enkelt mitt jobb så onödigt mycket svårare, och tår så otroligt mycket ömmare.

*Jag vill ändå notera att om man skriver i sin yrkesroll så är det en bra idé att kolla med sin arbetsgivare vad de har för regler när det gäller skrivande i arbetet. Dom kan anses ha en lägre stilnivå och då är det bra att föra en dialog om sitt val.

**Jag bad naturligtvis min kollega om ursäkt för att det kunde tolkas som att jag hade kritiserat hens kunskapsnivå.



Ibland får man bita sig i tungan

Bli en textkompis Posted on Fri, November 30, 2018 09:23:14

För ett tag sedan mötte jag en blivande språkpolis. Den unge mannen och jag känner inte varandra, vi hjälpte bara till vid samma arrangemang. Trots denna distans mellan oss, både i ålder och familjaritet hade den unge mannen inga problem med att släppa fram en språkpolis. Anledningen var ett enda litet ord.

Jag uttalar kex med hårt k. Så gjorde man där jag växte upp.Jag har inte valt det, det har bara blivit så av en slump. Av samma sorts slump säger andra cheks. Inga konstigheter med det. Och ändå, när jag sa ordet kex så tillät sig den unge mannen att direkt påpeka: Cheks heter det.

Gör det?

Om man talar relativt bra svenska så finns det ingen som helst risk att missförstå orden kex och chex. Båda tolkas som samma sak. Möjligen tänker vi på olika typer av kex, beroende på vad vi tycker är godast, men det är alltså helt onödigt att bekymra sig över uttalet, och en ganska larvig och tröttsam språklig debatt. Det största problemet med den är att den är en inkörsport till inlärd irritation, för någon har ju lärt den unge mannen att det är okej att påpeka uttalsvariation med en negativ ton, det har han inte hittat på själv.

Ibland är det svårt att vara språkkonsult och istället kommer den lättstötta språkbrukaren fram. Den som faktiskt vill gå i försvar och säga: Nähä, det heter kex för ordet kommer mer största sannolikhet från det engelska ordet cakes som uttalas med hårt k.

Men den här gången vann språkkonsulten, den som skakade av sig den inlärda irritationen och bara konstaterade: Jaha, du säger cheks, det
gör inte jag. Där ser man.



En språkvetares korståg

Bli en textkompis Posted on Mon, November 19, 2018 10:52:22

I förra veckan skrev Lena Lind Palicki en krönika i svenska dagbladet som belyste den spricka som finns mellan språkvetare och språkanvändare när det gäller det svenska språkets försvar. Den handlade om att språkvetare
ofta blir anklagade för att vara för tillåtande när det gäller språklig variation. Det här är väldigt vanligt förekommande och som språkvetare lär man sig snabbt att den agenda man själv har inte är densamma som för språkbrukare i allmänhet.

Jag tycker naturligtvis att det är bra att arbeta alla typer av språkliga frågor, men vissa frågor ställs endast i syfte att få medhåll, den som frågar vill helt enkelt få bekräftat att den har rätt.

Till exempel:

Det här svaret leder troligtvis till en nöjd frågeställare.

Men:

Det här leder troligtvis till en missnöjd frågeställare eftersom det belyser en förändring i språket.

Alla som arbetar med språk inser hur frustrerande det kan vara att få den här typen av svar. Det är jobbigt att känna att man är tvungen att lära om hela tiden. Men det stjäl onödig energi att irritera sig över det. Att försöka behålla ett sätt att skriva eller tala när de flesta andra gör på ett annat sätt kommer bara att leda till frustration. Om den största mängden människor använder språket på ett visst sätt så blir det till slut rätt, så enkelt är det.

Och som Lena Lind Palicki skriver är denna typ av aktivism inget
för språkvetare. Dels för att det som sagt är en ganska fruktlös kamp att försöka gå emot det som språkbrukare vill, dels för att det finns språkliga
frågor med större perspektiv som således gör mer nytta för fler människor.

Som språkkonsult är jag skolad till att uppmana till att skriva klarspråk, men som person och språkvetare är jag också aktivist för klarspråk och den demokratiska rättigheten att förstå. Om ni har läst mina tidigare inlägg så vet ni även att jag för en (något lågmäld) aktivistisk kamp för att förbättra tillvaron för dem som tycker att språk är svårt. Jag har en ganska låg
toleransnivå för inlärd irritation (så kallade språkpoliser), helt enkelt för
att det inte hjälper språkbrukaren. Detta vill jag förändra genom att skapa
nya förutsättningar för samtalet om språk och skrivande. Vi behöver bli fler textkompisar helt enkelt. Ärdet någon som vill följa med på mitt korståg?

Ps. Du kan läsa Lena Lind Palickis intressanta krönika genom att klicka här.



Har du ett inlärt språkpoliseri?

Bli en textkompis Posted on Thu, September 13, 2018 11:36:39

Jag tycker att det är väldigt intressant med normföreställningar. Alltså våra tankar om rätt och fel som vi baserar på våra egna känslor om vad som gäller. Speciellt intressant är de tankar människor har om vad som är rätt och fel i språket. Och extra intressanta är språkpoliser, eftersom de ofta har en väldigt stark känsla för hur det ska vara.

Nyligen hamnade jag följande diskussion i ett forum på facebook:

Frågeställare: Jag undrar om en kan göra så här?

Språkpolis: En? Hur menar du?

Frågeställaren: Att en/att man, samma sak.

Språkpolis: Nej. En = en person. Man = generellt om alla människor eller en grupp av människor.

Jag: En går utmärkt att använda om man vill. Språkrådet har ett bra och utförligt svar här.

Frågeställare: Ja följ länken så kan du läsa att det går bra.

Språkpolisen: Ni är dumma.

(Det här är en förkortad version och frågan var mer specificerad men jag har tagit bort det som inte är relevant för den här diskussionen.)

Språkpolisen argumenterade ett tag för sin sak men fick inte medhåll av någon och avslutade således med att alla var dumma. Detta trots att tonen i huvudsak varit god och att det varit språkpolisen själv som gått in i diskussionen för att “knäppa på näsan”. Och om man bortser från att frågeställaren inte frågat om pronomen, och att det är väldigt oartigt att missförstå med vilje så var det dessutom fel. Men just den här språkpolisen hade inget egentligt intresse av språkligt förfall, den här språkpolisen hatade bara när språkbrukare använde en istället för man som generaliserande pronomen*, vilket framgick i en del av diskussionen.

Om man kikar runt lite i sociala medier hittar man lätt exempel på det här sättet att närma sig människors språkliga variationer, alltså genom att förlöjliga eller förminska dem. Här är ett annat exempel:

Person i facebookgrupp: Jag irriterar mig på att folk inte kan skillnaden mellan var och vart. På frågan ”Vart är” brukar jag svara ”Därt”.

Om en person inte vet att det är skillnad på var och vart* så går svaret “därt” troligtvis också helt förbi. ”Lustigheten” måste alltså förklaras och språkpolisen får ge sig in i en föreläsning om skillnaden mellan var och vart som ingen bett om.

Det finns ingen som föds till språkpolis, vi lär oss att det är okej att irritera oss över språk. Och framför allt lär vi oss att det är okej att förlöjliga människors språkbruk. De flesta språkpoliser är ju naturligtvis väldigt trevliga människor som inte har detta som avsikt, men beteendet är inlärt och det rättfärdigas ofta med att det är ett skämt. Men för den som är på den andra sidan är skämtet inte alltid så roligt. Språkpoliseriet får en att
känna sig dum och okunnig. Och det är väl ingen som tycker att det är särskilt kul att känna sig dum!

Jag tror att alla som har ett intresse för språk går igenom språkpolisfasen. Även jag. Och visst finns det saker med språket som jag tycker mer eller mindre om. Det är inget fel med att tycka och känna saker om språket, men man ska fundera på hur man förmedlar det, och framför allt med vilken avsikt.

För att förändra sin språkpolis måste man lära om. Och man måste vara villig att lära om. Det finns få människor som har läst språk på högskolenivå som är språkpoliser och det finns en god anledning till det. Det är mänskligt att irritera sig på saker, men det är inte okej att förminska människor i sin omgivning. Var lite schysst istället!

Här följer ett par förslag på hur språkpoliserna i exemplen skulle kunna agera istället:

Frågeställare: Jag undrar omen kan göra så här?

Språkpolis: Hej! Jag tycker att det är väldigt intressant när människor väljer att använda en istället för man. Skulle du vilja diskutera det med mig?

Frågeställaren: Nej tack!

Språkpolis: Okej!

Frågeställare: Vart är toaletten.

Språkpolis: Toaletten är där. När du har kissat är du då intresserad av att diskutera skillnaden mellan var och vart?

Frågeställare: Ja tack, jag har alltid undrat!

Språkpolis: Trevligt! Jag bjuder på kaffe.

* Generaliserande pronomen

Förenklat kan man säga att man använder pronomen istället för namn
eller saker:

Hon (Anna) vill ha glass.
Den (bollen) är blå.

Ett generaliserande pronomen ersätter alltså ett eller flera personnamn:

Man skulle ju vilja ha lite glass. (man=jag)
Kan man klättra upp för det här berget? (man= jag eller vem som helst)
Innan det fanns väckarklockor vaknade man till tuppen. (man
=de som levde i en tid utan snoozefunktion)


* Var och Vart

Var använder man när man menar var något befinner sig. Till exempel:

Var ligger bollen?

Man brukar säga att man använder var för befintlighet.

Vart säger man när man menar något som är på väg någonstans. Till exempel:

Vart rullade bollen.

Man brukar säga att man använder vart för riktning.



Välkommen till textkompisbloggen!

Bli en textkompis Posted on Tue, September 04, 2018 11:35:07


Behövs det verkligen en till blogg om språk? JA men så klart att det gör! Det kan aldrig finnas för många bloggar om språk! Det finns ju så mycket att skriva om: intressanta språkspaningar, språkriktighet, språkforskning och generellt vad vi tycker om språk. För tycker något, det gör de flesta av oss. Någon tycker att det är svårt att skriva, en annan tycker att det är tråkigt. En kanske tycker att alla borde prata svenska på arbetsplatsen, en annan tycker att det är superfräsigt med engelska. En är rädd att språket utarmas, en annan tycker att det är kul att hitta på nya ord. En tänker att hjärnan förstörs av att man svär, en annan svär som en borstbindare. Och så vidare, och så vidare …

I vårt tyckande är det lätt att hamna i en diskussion om vad som är rätt och fel. Och ibland kan tonen bli ganska otrevlig. För hur ofta har inte en tyckare börjat med meningen: ”Hur svårt kan det vara att …”. Det händer att just dessa tyckare kallas för språkpoliser och namnet visar att det finns en uppfattning att man måste styra och fånga in språket. Att det finns ett rätt och fel och att språkpolisen är på rätt sida av lagen. På andra sidan sitter de som inte kan eller vill göra rätt. De som tar språket i egna händer och testar nya (olagliga?) saker.

Men språkpoliseri motverkar ofta sitt eget syfte. Jag kan med relativ stor säkerhet hävda att det inte finns en enda person som till exempel blivit bättre på att skilja mellan de och dem bara för att någon säger till dem att ”det är väl inte så svårt” och inte heller blir man bättre på att att skriva bara för att man med avsikt missförstår vad som menas. (”Det står kyckling lever på skylten, vad menar du här?”)

Jag vill utmana alla som kallar sig för språkpoliser att lära sig mer om skrivande och läsbarhet, om vad som egentligen är rätt och fel och hur man kan göra för att inte lägga sina egna språknormer på andra skribenter. Alla har rätt att skriva. Förstår du inte vad som menas så fråga. Förstår du men något är ”fel”, slå då knut på tungan och vandra vidare tills någon ber dig om hjälp med sitt skrivande. Sannolikt är dock att du som är språkpolis inte blir ombedd att hjälpa till.

Språk är fantastiskt, spännande, härligt, roligt och fantasifullt. Tänk att du kan ta lite ord och skapa vad som helst. Är inte det otroligt! Språket är en målarlåda som borde vara tillgängligt för alla, inte bara för dem som med
högst röst hävdar att de kan bäst.

Jag heter Anna och jag är examinerad språkkonsult i svenska. Det innebär att jag vet en hel del om språk, men långt ifrån allt (för vem kan det!). Jag tar jättegärna emot idéer, tips, åsikter, konstruktiv kritik eller hejarop. Min ambition är att skapa en dialog om språk som är trevlig. Man utvecklas och lär sig mer av någon som faktiskt vill en väl, en kompis. Är du en språkpolis som är öppen för förändring så är du välkommen. Är du en språkpolis som bara vill sitta och irritera dig över språkets förfall så är du också välkommen, men då bör du nog vara tyst.

Textkompisar, välkomna till bloggen!

Anna