Blog Image

Textkomp(is)

Vem är du när språket förändras?

Språkspaningar Posted on Wed, October 24, 2018 13:13:07

När man pratar om språk och kommunikation möter man ofta ordet förfall. Det är ett intressant ord som väldigt starkt visar talarens relation till andra språkbrukare. För språket förfaller inte av sig självt, det är ju de som använder språket på ”fel” sätt som orsakar förfallet.

De som ser på språket som något som förfaller har alltså satt sig själva på rätt sida av språkbruket. Vad de gärna glömmer är att språket ständigt förändras. För dem som ville behålla plurala verbformer sågs den förenklingen kanske som ett förfall. ”Vadå vi är? Vi ÄRO heter det!”

Många som bekymrar sig för förfallet uttrycker också en sorts oro för att språket blir torftigt och riskerar att dö ut. Vad de missar är att bara för att de ord och uttryck som de själva är vana vid försvinner behöver det inte betyda att språket minskar. Det sker nog en tillräckligt god påfyllning av nya ord för att vårt språk ska överleva. Människor har en önskan att uttrycka sig, och vill man att någon ska lyssna ja då ser man nog till att skaffa sig ett dynamiskt och intressant språk, oavsett om orden är gamla eller nya.

Det är tryggt med det som vi är vana och familjära med. Om någon är inne och petar i det som vi känner till så går vi gärna i försvar. Vi vill tro att det som vi har lärt oss alltid är sant. Men likaväl som att världskartan har ritats om ett antal gånger, har också språket förändrats och ritats om. Det
tillkommer nya människor som tillför nya ord och nya betydelser. Spännande eller skrämmande?

Vissa går i språklig frammarsch andra försöker sträva emot. Men det finns ett ganska bekvämt mittenalternativ: att acceptera språklig förändring och vara nyfiken på vad som händer med språket. Det innebär inte att man måste använda alla nya sätt att uttrycka sig om man inte vill, men att man
tillåter sig själv att smaka på det nya. Vem vet, till slut kanske man hittar något att tillföra sitt eget språk. Det kan ju aldrig vara ett förfall.

Dagens lästips har något år på nacken, men är fortfarande intressant och det belyser fenomenet oro för förfall så galant att det borde ha en egen högtidsdag:

Känd författare ojar sig över språkets förfall här.

Replik som belyser känd svensk författares felaktigheter här.



Det kan finnas dolda språknormer på din arbetsplats

Språkspaningar Posted on Wed, October 10, 2018 13:23:22

Jag har ett stort intresse för sådant som kan påverka den som skriver. Det finns så mycket mer omkring en skribent än man tror, det handlar aldrig
enbart om orden på pappret. Och när man börjar prata om språk och skrivande så kan det komma fram oväntade tankar, föreställningar och problem. Många av dessa kan vara väldigt begränsande och göra att det blir svårare att skriva. Jag träffade till exempel en person som trodde att han inte fick använda sig av punktlistor i verksamhetens texter. Det visade sig inte stämma men då hade han redan skrivit ganska många texter där han på kreativa sätt försökte undvika att lista saker. Personen hade alltså hamnat i en onödigt försvårande sits bara för att det inte fanns en levande dialog om språk och skrivande. Hans läsare hade fått en ännu svårare sits med information som klumpades ihop istället för att tydliggöras i listform. Listor kan vara utmärkta hjälpmedel för att öka läsbarheten i en text.

På ett annat företag var det ovanligt vanligt med semikolon i texter. Det fanns få texter där de inte dök upp. Som små busiga rackare studsade de in på ställen där de inte riktigt hörde hemma. Ofta puttade de bort ett kolon i processen. När det gäller skiljetecken är just semikolon ganska omstritt. Många tycker att det är värdelöst och onödigt, andra tycker att det är en fantastisk tillgång i språket. Oavsett vad man tycker så är det inte i
särskilt många fall där man kan använda det korrekt, det ska alltså egentligen inte få tillfälle att dyka upp så ofta. Men semikolon blir ofta en symbol för ett lite finare språk. Och då är det så klart frestande att klämma in ett semikolon här och där, trots att det egentligen gör texten mer inkorrekt.

Nu är inte det här en text om semikolonets vara eller icke
vara. Men jag vill i alla fall påpeka två saker:

1.
Det går alldeles utmärkt att aldrig någonsin använda ett semikolon och ändå skriva korrekta professionella texter.

2.
Man kan aldrig byta ut ett kolon mot ett semikolon.

Som språkvetare pratar man sällan om rätt och fel. Språket styrs av användarna och det som förr var fel kan nu vara rätt. Då kan det möjligen te sig lite underligt att rekommendera ett restriktivt användande av semikolon. Det kan väl få utvecklas det med? Och visst finns det en glidande betydelse även för skiljetecken. Utropstecken har till exempel mer och mer fått betydelsen av en lite trevligare punkt, medan den stackars punkten numera tolkas som att man är lite sur. Men det finns ändå anledningar att begränsa användningen av semikolon, och det är läsbarheten. Liksom alla andra skiljetecken betyder den ju något, och att peta in fel betydelse i en text gynnar inte budskapet eller läsaren.

På dessa båda arbetsplatser florerade alltså felaktiga skrivnormer som påverkade både den som skriver och den som läser. Jag tror att det här är mycket vanligt. Och jag tror att lösningen helt enkelt är att prata med varandra om språk, vara kritisk till sin egen kunskap och våga ställa
frågor.

Jag har alldeles nyligen lärt mig akronymen TLDR, vilket står för Too Long Didn’t read (för långt läste inte). Att denna finns tyder på att läsare inte har tålamod att plöja igenom en massa text i onödan. Vi vill snabbt hitta den information vi söker och många skannar av text ganska snabbt för att se om det står något intressant. Hittar vi indikationer på att det är en bra text, då kan vi tänka oss att läsa den ordentligt.

Ibland skrivs akronymen TL;DL vilket visar vad som kan hända om man använder semikolon. Det skapar längre meningar istället för att runda av
med en punkt och ge läsaren en paus. Punktlistor däremot, skapar luft i texten och gör att man lätt kan hitta det man söker. Så skriv fler punktlistor och färre semikolon!

Jag måste väl ta och avsluta med de korrekta sätten att använda semikolon. Prydligt uppställda i en punktlista för tydlighetens skull.



Språkliga debatter och språk i förändring

Språkspaningar Posted on Sat, September 29, 2018 11:54:48

I förrgår, den 27/9 2018, kom ett förslag från rättviseförmedlingen om att förändra bokstaveringsalfabetet. Detta fick en del uppmärksamhet i media, bland annat från tv4 där de flesta röster var kritiska.

Man kan tycka vad man vill om detta, vissa tycker att det är bra, andra att det är mindre bra. Historiskt sett kan bara man konstatera att det
inte kommer att ske någon förändring om inte användarna själva vill ha den. Förändring kommer från acceptans, behov och vilja.

Språkrådet kommenterade förslaget på sin facebooksida, där de påpekade att det var ett bra förslag framförallt för privat användning. Och det är här som det riktigt intressanta händer, för kommentarlistan fylls till bredden av tyckande. Och vi får träffa fyra personligheter som man aldrig kan prata språk med (eller kanske något annat heller kanske för den delen):

Förminskar-Frasse: ”Rent trams signerat identitetspolitikens främsta företrädare. Bort, bort, bort.”

Vägrar-Vivvi: ” Värdelöst förslag. Jag kommer göra som jag alltid gjort. Bokstavera som jag vill. Ifall det skulle kränka någon så får de bli hur kränkta de vill.”

Skojar-Sven: ” Här är en kompromiss som inte sätter svenska soldaters liv på spel i ett skarpt läge: Vi behåller nuvarande bokstaveringsalfabet och i utbyte så avlägsnar vi alla män från almanackan så att det bara blir kvinnliga namnsdagar. Ge och ta… Som en extra bonus kan vi döpa om Sveriges 50 största sjöar så att de får kvinnonamn också.”

Guldålders-Gullan: “Varför ändra på något som fortfarande fungerar bra? Dessutom är det en fördel att man vet att det endast är mansnamn vilket minskar risken för felhörning. Jämställdhet – ja, men det finns väl för jösse namn gränser för idioti???!!!”

Vad dessa fyra helt missar är att man faktiskt får göra som man vill. En poäng som språkrådet också påpekar. De säger att om sådana här förslag ska kunna genomföras så behövs det att de anammas av de branscher som
använder en bokstaveringslista. Alltså, vill de inte ha den så kommer den inte att slå igenom.

Det här är en poäng som ofta missas. Att språkförändringar inte innebär något tvång. Språkförändring sker under en övergångsperiod där fler
och fler börjar använda ett nytt begrepp, stavning eller skrivsätt. Och under
denna period är flera sätt acceptabla. Det var till exempel ingen som under
du-reformen förbjöd folk att fråga: Vill Skomakare Nilsson ha lite kaffe? Många fann helt enkelt en lättnad i att slippa hålla reda på konventionerna, andra ville upprätthålla dem.

Det samma gäller för det för några år sedan så kontroversiella ordet hen. Många var uppropen att vägra hen, och ändå marscherade det med stormsteg in i en annars så stängd ordklass. Varför? Jo för att folk ville ha det. Numera kanske det sitter ett fåtal och muttrar något om en engelsk höna, men få orkar lyssna. Och de har missat poängen, att det fortfarande är helt valfritt om man vill använda det eller inte. Den enda risken med det är att språket så småningom får en ”Vill Skomakare Nilsson ha kaffe-effekt”, det vill säga att det låter rätt omodernt.

Tillbaka till bokstaveringslistan. Jag tycker att det är roligt att prata om och debattera språk. Men det är helt ointressant om någon kastar ordet trams i ansiktet på mig. Och om man inte gillar ett initiativ så strunta i det, eller hitta på ett eget alternativ vetja bara för att det är kul!



Välkommen hissmannen!

Språkspaningar Posted on Sun, September 09, 2018 15:47:46

Ett sätt som vi utökar språket är genom att sätta ihop ord. Vi tar en dator och en högtalare och sätter ihop det och så har vi ett helt nytt begrepp:
datorhögtalare. På det här sättet har vi oändliga möjligheter att utöka språket i takt med att nya saker upptäcks eller uppfinns. Smidigt och bra! Det är dessutom roligt och det uppmuntrar till språklig innovation. Titta bara på det här exemplet från en svensk nättidning:

Jag är ganska säker på att jag aldrig hade hört ordet hissman innan jag läste den här artikeln. Och jag är jättenyfiken på hur den som skrev artikeln tänkte? Varför valde skribenten just ordet hissman? Det får jag troligtvis
aldrig veta. Kanske var det ett medvetet val och skribenten tyckte att det var roligt att variera sig lite, kanske var det tidspress och det var ordet hissman som kom upp först i skribentens medvetande. Anledningen spelar egentligen ingen roll, resultatet däremot är fantastiskt eftersom det visar språkets storhet! Vi kan skapa vad som helst!

Trots det måste den språkliga innovationen tyvärr problematiseras lite. Eftersom hissman är ett nytt ord blir det svårtolkat. Det måste förklaras. En hissman skulle till exempel kunna vara en hissreparatör, en man som gillar att åka hiss eller en man som ser ut som en hiss. Och i den här texten ser man att skribenten inser detta och förklarar genom att lägga till en underrubrik.

Trots att det är lite svårt så tycker jag att initiativet ska hyllas. Det är roligt att leka lite med språket och att inte vara så rädd för att testa nya saker.
Hissman kanske så småningom kommer in i svenska språket som ett
vedertaget begrepp. Vem vet? Det gäller dock att vara varsam med var
man gör sina utsvävningar och att komma ihåg att förklara sig när man hittar på nya ord. Och om man har en stor och bred målgrupp så är det extra bra att tänka på att vara lite tydligare i sin kommunikation.