Blog Image

Textkomp(is)

Det kan finnas dolda språknormer på din arbetsplats

Språkspaningar Posted on Wed, October 10, 2018 13:23:22

Jag har ett stort intresse för sådant som kan påverka den som skriver. Det finns så mycket mer omkring en skribent än man tror, det handlar aldrig
enbart om orden på pappret. Och när man börjar prata om språk och skrivande så kan det komma fram oväntade tankar, föreställningar och problem. Många av dessa kan vara väldigt begränsande och göra att det blir svårare att skriva. Jag träffade till exempel en person som trodde att han inte fick använda sig av punktlistor i verksamhetens texter. Det visade sig inte stämma men då hade han redan skrivit ganska många texter där han på kreativa sätt försökte undvika att lista saker. Personen hade alltså hamnat i en onödigt försvårande sits bara för att det inte fanns en levande dialog om språk och skrivande. Hans läsare hade fått en ännu svårare sits med information som klumpades ihop istället för att tydliggöras i listform. Listor kan vara utmärkta hjälpmedel för att öka läsbarheten i en text.

På ett annat företag var det ovanligt vanligt med semikolon i texter. Det fanns få texter där de inte dök upp. Som små busiga rackare studsade de in på ställen där de inte riktigt hörde hemma. Ofta puttade de bort ett kolon i processen. När det gäller skiljetecken är just semikolon ganska omstritt. Många tycker att det är värdelöst och onödigt, andra tycker att det är en fantastisk tillgång i språket. Oavsett vad man tycker så är det inte i
särskilt många fall där man kan använda det korrekt, det ska alltså egentligen inte få tillfälle att dyka upp så ofta. Men semikolon blir ofta en symbol för ett lite finare språk. Och då är det så klart frestande att klämma in ett semikolon här och där, trots att det egentligen gör texten mer inkorrekt.

Nu är inte det här en text om semikolonets vara eller icke
vara. Men jag vill i alla fall påpeka två saker:

1.
Det går alldeles utmärkt att aldrig någonsin använda ett semikolon och ändå skriva korrekta professionella texter.

2.
Man kan aldrig byta ut ett kolon mot ett semikolon.

Som språkvetare pratar man sällan om rätt och fel. Språket styrs av användarna och det som förr var fel kan nu vara rätt. Då kan det möjligen te sig lite underligt att rekommendera ett restriktivt användande av semikolon. Det kan väl få utvecklas det med? Och visst finns det en glidande betydelse även för skiljetecken. Utropstecken har till exempel mer och mer fått betydelsen av en lite trevligare punkt, medan den stackars punkten numera tolkas som att man är lite sur. Men det finns ändå anledningar att begränsa användningen av semikolon, och det är läsbarheten. Liksom alla andra skiljetecken betyder den ju något, och att peta in fel betydelse i en text gynnar inte budskapet eller läsaren.

På dessa båda arbetsplatser florerade alltså felaktiga skrivnormer som påverkade både den som skriver och den som läser. Jag tror att det här är mycket vanligt. Och jag tror att lösningen helt enkelt är att prata med varandra om språk, vara kritisk till sin egen kunskap och våga ställa
frågor.

Jag har alldeles nyligen lärt mig akronymen TLDR, vilket står för Too Long Didn’t read (för långt läste inte). Att denna finns tyder på att läsare inte har tålamod att plöja igenom en massa text i onödan. Vi vill snabbt hitta den information vi söker och många skannar av text ganska snabbt för att se om det står något intressant. Hittar vi indikationer på att det är en bra text, då kan vi tänka oss att läsa den ordentligt.

Ibland skrivs akronymen TL;DL vilket visar vad som kan hända om man använder semikolon. Det skapar längre meningar istället för att runda av
med en punkt och ge läsaren en paus. Punktlistor däremot, skapar luft i texten och gör att man lätt kan hitta det man söker. Så skriv fler punktlistor och färre semikolon!

Jag måste väl ta och avsluta med de korrekta sätten att använda semikolon. Prydligt uppställda i en punktlista för tydlighetens skull.



Språkliga debatter och språk i förändring

Språkspaningar Posted on Sat, September 29, 2018 11:54:48

I förrgår, den 27/9 2018, kom ett förslag från rättviseförmedlingen om att förändra bokstaveringsalfabetet. Detta fick en del uppmärksamhet i media, bland annat från tv4 där de flesta röster var kritiska.

Man kan tycka vad man vill om detta, vissa tycker att det är bra, andra att det är mindre bra. Historiskt sett kan bara man konstatera att det
inte kommer att ske någon förändring om inte användarna själva vill ha den. Förändring kommer från acceptans, behov och vilja.

Språkrådet kommenterade förslaget på sin facebooksida, där de påpekade att det var ett bra förslag framförallt för privat användning. Och det är här som det riktigt intressanta händer, för kommentarlistan fylls till bredden av tyckande. Och vi får träffa fyra personligheter som man aldrig kan prata språk med (eller kanske något annat heller kanske för den delen):

Förminskar-Frasse: ”Rent trams signerat identitetspolitikens främsta företrädare. Bort, bort, bort.”

Vägrar-Vivvi: ” Värdelöst förslag. Jag kommer göra som jag alltid gjort. Bokstavera som jag vill. Ifall det skulle kränka någon så får de bli hur kränkta de vill.”

Skojar-Sven: ” Här är en kompromiss som inte sätter svenska soldaters liv på spel i ett skarpt läge: Vi behåller nuvarande bokstaveringsalfabet och i utbyte så avlägsnar vi alla män från almanackan så att det bara blir kvinnliga namnsdagar. Ge och ta… Som en extra bonus kan vi döpa om Sveriges 50 största sjöar så att de får kvinnonamn också.”

Guldålders-Gullan: “Varför ändra på något som fortfarande fungerar bra? Dessutom är det en fördel att man vet att det endast är mansnamn vilket minskar risken för felhörning. Jämställdhet – ja, men det finns väl för jösse namn gränser för idioti???!!!”

Vad dessa fyra helt missar är att man faktiskt får göra som man vill. En poäng som språkrådet också påpekar. De säger att om sådana här förslag ska kunna genomföras så behövs det att de anammas av de branscher som
använder en bokstaveringslista. Alltså, vill de inte ha den så kommer den inte att slå igenom.

Det här är en poäng som ofta missas. Att språkförändringar inte innebär något tvång. Språkförändring sker under en övergångsperiod där fler
och fler börjar använda ett nytt begrepp, stavning eller skrivsätt. Och under
denna period är flera sätt acceptabla. Det var till exempel ingen som under
du-reformen förbjöd folk att fråga: Vill Skomakare Nilsson ha lite kaffe? Många fann helt enkelt en lättnad i att slippa hålla reda på konventionerna, andra ville upprätthålla dem.

Det samma gäller för det för några år sedan så kontroversiella ordet hen. Många var uppropen att vägra hen, och ändå marscherade det med stormsteg in i en annars så stängd ordklass. Varför? Jo för att folk ville ha det. Numera kanske det sitter ett fåtal och muttrar något om en engelsk höna, men få orkar lyssna. Och de har missat poängen, att det fortfarande är helt valfritt om man vill använda det eller inte. Den enda risken med det är att språket så småningom får en ”Vill Skomakare Nilsson ha kaffe-effekt”, det vill säga att det låter rätt omodernt.

Tillbaka till bokstaveringslistan. Jag tycker att det är roligt att prata om och debattera språk. Men det är helt ointressant om någon kastar ordet trams i ansiktet på mig. Och om man inte gillar ett initiativ så strunta i det, eller hitta på ett eget alternativ vetja bara för att det är kul!



Jag gillar snabba puckar och stora framsteg – vad har du för skrivsätt?

Tips och trix Posted on Sun, September 23, 2018 15:08:27

Jag älskar att skriva. Men jag gillar inte att skriva för hand (eller på skrivmaskin för den delen om det nu är någon som fortfarande knackar på en sådan). Det passar helt enkelt inte mitt skrivsätt. Visst kan jag skriva kortare saker för hand, och jag får rysningar av välbehag av vacker handskrift, men på det stora hela så skriver jag inte mycket för hand. I en tid utan dator hade jag aldrig blivit skribent eller språkkonsult.

Varför är det här viktigt då? Jo, det finns en poäng i att försöka förstå sin skrivprocess. Den är en stor del av nöjet i att skriva. Eller så kan den lösa en del problem om man inte finner det nöjsamt att skriva men är tvungen av någon anledning.

Det finns många tips för skrivande, och det enda de har gemensamt är att de inte har så mycket gemensamt, ändå framhålls tipsen ibland som den enda sanningen:

”Man måste planera sin text innan man skriver” säger någon.

”Man måste ha lugn och ro” säger en annan.

”Skriv hela tiden även om det inte blir bra” säger en tredje.

Hur förhåller man sig till detta om man är en person som gillar att skriva helt oplanerade texter på tåget hem? Det gäller helt enkelt att ta in de tips som man känner funkar för en själv.

Jag gick i skolan i en tid då vi alltid skrev för hand. Datorerna på den tiden var enorma och bodde i ett rum i USA eller någon annanstans där vi i alla fall inte hade tillgång till dem. Jag kan med fruktan tänka tillbaka på den tiden när man efter att ha suttit i en hel lektion och skrivit en text fick höra läraren säga: ”nästa lektion ska vi skriva om texten
igen”.

Jag hade också svårt att förstå hur jag skulle kunna planera en hel historia innan jag skrev ned den. Jag har senare upptäckt att det är för att historier för mig är mer organiska och växer i takt med texten. Jag vet på ett ungefär vad jag vill skriva, sen får vi se var texten leder mig. Om jag måste skriva en lista med stödord innan jag skriver en text så får jag skrivkramp. Stödord känns inte relevanta på något sätt. Däremot kan jag kladda ned nya idéer medan jag skriver.

Nu är det andra tider och det finns andra möjligheter. Datorerna har flyttat in i hushållen och till skolbänkarna. Allt går snabbt och är effektivt. Det här passar mig perfekt. Jag gillar verkligen det snabba och effektiva. Jag vill få
ned idéerna i samma takt som jag har dem. Sen vill jag pussla om i texten. Jag älskar revisionsbiten där man steg för steg löser upp knutar och avigheter för att till slut få en läsbar produkt. Jag ändrar mycket! Ordval, stycken,disposition. Tar bort och lägger till. Om jag skulle skriva en bra text för hand, från början till slut, och skriva om lika mycket som jag brukar ändra i en text så skulle det ta alldeles för lång tid. Det är jag för rastlös
för. Alltså skulle det aldrig bli någon text alls. Och det var det som hände när jag var ung. Det blev inte så mycket text. Trots att jag tidigt närde en hemlig önskan om att skriva. Jag hade helt enkelt inte verktygen för min skrivprocess.

Skrivprocessen är lika individuell som resten av ens person. Vissa är som jag och tycker att det är olidligt när man inte får leka med texten som ett pussel, andra väger varje ord på guldvåg och präntar ned det med omsorg och eftertanke. Jag tror att vi som bara hade en möjlighet, att skriva för hand, måste sluta se det som den enda rätta möjligheten att lära sig producera olika texter. I dag finns det andra sätt att skriva, och ungdomar är otroligt bra på att ta tillvara på dem. Detta hoppas jag att skolan uppmuntrar. Man blir bättre på att skriva ju mer man skriver. Det innebär inte att man inte måste lära sig att skriva för hand, för det bör man nog. Men kanske inte är det enda eller det bästa sättet att producera text på.

Om det nu är så att du faktiskt skulle vilja ha lite skrivtips så älskar jag den här sidan från barnensbibliotek.se. Otroligt smarta tips, inga måsten utan bara förslag, och passar otroligt bra även till vuxna. Heja!



Hur skapar man en bra språkkultur på jobbet?

Tips och trix Posted on Mon, September 17, 2018 21:29:10

En sak som jag brinner för är att förbättra situationen för alla som skriver på jobbet. Anledningen till detta är att jag har träffat många som uttrycker frustration över sin skrivsituation. Vissa tycker att det är svårt att få tid att skriva, andra vill inte skriva alls. Några tycker att det är jättekul att skriva men till andras fasa använder de sig gärna av lite svårare och mer utmanande ord.

Alla dessa personer är symptom på en språkkultur som skulle må bra av förändring. Skribenten som tycker att det är svårt att få tid behöver kanske mer hjälp med granskning. Skribenten som inte vill skriva kanske har fel
uppgifter, det kan finnas någon annan i gruppen som istället skulle tycka att det vore kul att skriva mer. Den som gillar att skriva svårt behöver få en
insikt i hur det känns för den som tar emot en sådan text.

Så vad menar jag egentligen med språkkultur? Jo, det är i stort hur man pratar med varandra om, och förhåller sig till, text och skrivande. Det kan vara allt ifrån att skriva ned företagsspecifika skrivsätt till att berätta för nyanställda hur man skriver på företaget.

Här har du en liten checklista på saker som du kan göra på ditt jobb. Och behöver du hjälp, ja då hittar du mig här!

1.
Ta ett beslut! Bestäm er för att förändra hur ni arbetar med text och skrivande, och låt det ta tid och pengar. Det kommer att löna sig i slutändan. Skapa ett projekt och se till att alla vet att det pågår.

2.
Skapa ett forum för att prata om språk. Lyssna på vad dina kollegor behöver. Se till att detta forum är tryggt och att ingen känner sig dum. Forumet är inte till för dem som är intresserade och kan mest om språk, utan för dem som upplever att de kan minst.

3.
Inventera texter och mallar. Se till att dessa verkligen hjälper skribenterna, och utse någon som är ansvarig för att hålla dem uppdaterade. Släng gamla mallar.

4.
Bestäm hur ni ska skriva på företaget och utbilda alla. Ibland behövs det interna skrivregler, sätt er ned och bestäm er för hur ni ska ha det. När ni har kommit överens, se då till att alla vet vad som gäller.

5.
Skapa en bra granskningsprocess och se till att den följs. Man kan inte skriva en bra text ensam. Texter behöver granskas och skrivas om. Se till att
granskningsprocessen fungerar och att den känns bra för alla.

6. Skapa en språkintroduktion för nyanställda. Som ny på företaget har man ofta en hel del att lära, men få företag lär ut hur man vill att anställda ska skriva. Gör det!



Har du ett inlärt språkpoliseri?

Bli en textkompis Posted on Thu, September 13, 2018 11:36:39

Jag tycker att det är väldigt intressant med normföreställningar. Alltså våra tankar om rätt och fel som vi baserar på våra egna känslor om vad som gäller. Speciellt intressant är de tankar människor har om vad som är rätt och fel i språket. Och extra intressanta är språkpoliser, eftersom de ofta har en väldigt stark känsla för hur det ska vara.

Nyligen hamnade jag följande diskussion i ett forum på facebook:

Frågeställare: Jag undrar om en kan göra så här?

Språkpolis: En? Hur menar du?

Frågeställaren: Att en/att man, samma sak.

Språkpolis: Nej. En = en person. Man = generellt om alla människor eller en grupp av människor.

Jag: En går utmärkt att använda om man vill. Språkrådet har ett bra och utförligt svar här.

Frågeställare: Ja följ länken så kan du läsa att det går bra.

Språkpolisen: Ni är dumma.

(Det här är en förkortad version och frågan var mer specificerad men jag har tagit bort det som inte är relevant för den här diskussionen.)

Språkpolisen argumenterade ett tag för sin sak men fick inte medhåll av någon och avslutade således med att alla var dumma. Detta trots att tonen i huvudsak varit god och att det varit språkpolisen själv som gått in i diskussionen för att “knäppa på näsan”. Och om man bortser från att frågeställaren inte frågat om pronomen, och att det är väldigt oartigt att missförstå med vilje så var det dessutom fel. Men just den här språkpolisen hade inget egentligt intresse av språkligt förfall, den här språkpolisen hatade bara när språkbrukare använde en istället för man som generaliserande pronomen*, vilket framgick i en del av diskussionen.

Om man kikar runt lite i sociala medier hittar man lätt exempel på det här sättet att närma sig människors språkliga variationer, alltså genom att förlöjliga eller förminska dem. Här är ett annat exempel:

Person i facebookgrupp: Jag irriterar mig på att folk inte kan skillnaden mellan var och vart. På frågan ”Vart är” brukar jag svara ”Därt”.

Om en person inte vet att det är skillnad på var och vart* så går svaret “därt” troligtvis också helt förbi. ”Lustigheten” måste alltså förklaras och språkpolisen får ge sig in i en föreläsning om skillnaden mellan var och vart som ingen bett om.

Det finns ingen som föds till språkpolis, vi lär oss att det är okej att irritera oss över språk. Och framför allt lär vi oss att det är okej att förlöjliga människors språkbruk. De flesta språkpoliser är ju naturligtvis väldigt trevliga människor som inte har detta som avsikt, men beteendet är inlärt och det rättfärdigas ofta med att det är ett skämt. Men för den som är på den andra sidan är skämtet inte alltid så roligt. Språkpoliseriet får en att
känna sig dum och okunnig. Och det är väl ingen som tycker att det är särskilt kul att känna sig dum!

Jag tror att alla som har ett intresse för språk går igenom språkpolisfasen. Även jag. Och visst finns det saker med språket som jag tycker mer eller mindre om. Det är inget fel med att tycka och känna saker om språket, men man ska fundera på hur man förmedlar det, och framför allt med vilken avsikt.

För att förändra sin språkpolis måste man lära om. Och man måste vara villig att lära om. Det finns få människor som har läst språk på högskolenivå som är språkpoliser och det finns en god anledning till det. Det är mänskligt att irritera sig på saker, men det är inte okej att förminska människor i sin omgivning. Var lite schysst istället!

Här följer ett par förslag på hur språkpoliserna i exemplen skulle kunna agera istället:

Frågeställare: Jag undrar omen kan göra så här?

Språkpolis: Hej! Jag tycker att det är väldigt intressant när människor väljer att använda en istället för man. Skulle du vilja diskutera det med mig?

Frågeställaren: Nej tack!

Språkpolis: Okej!

Frågeställare: Vart är toaletten.

Språkpolis: Toaletten är där. När du har kissat är du då intresserad av att diskutera skillnaden mellan var och vart?

Frågeställare: Ja tack, jag har alltid undrat!

Språkpolis: Trevligt! Jag bjuder på kaffe.

* Generaliserande pronomen

Förenklat kan man säga att man använder pronomen istället för namn
eller saker:

Hon (Anna) vill ha glass.
Den (bollen) är blå.

Ett generaliserande pronomen ersätter alltså ett eller flera personnamn:

Man skulle ju vilja ha lite glass. (man=jag)
Kan man klättra upp för det här berget? (man= jag eller vem som helst)
Innan det fanns väckarklockor vaknade man till tuppen. (man
=de som levde i en tid utan snoozefunktion)


* Var och Vart

Var använder man när man menar var något befinner sig. Till exempel:

Var ligger bollen?

Man brukar säga att man använder var för befintlighet.

Vart säger man när man menar något som är på väg någonstans. Till exempel:

Vart rullade bollen.

Man brukar säga att man använder vart för riktning.



Vad är klarspråk?

Klarspråk Posted on Tue, September 11, 2018 10:50:01

Klarspråk kallas ett sätt att skriva där du fokuserar mer på den som ska läsa texten än dig själv som skribent. Det är mottagaranpassat språk. Som skribent har du alltså ansvaret att sätta dig in i vem din läsare är och försöka undvika att skriva på ett sätt som kan vara svårt. Om du till exempel skriver en forskningsartikel som ska vara med i en facktidning så kan du anta att läsaren kan förstå viss terminologi. Ska du istället publicera din artikel i en dagstidning med en bredare publik så får du förklara terminologin mer. Det som är självklart och enkelt för dig kanske inte är det för andra.

En vanlig föreställning om klarspråk är att det skulle vara ett enkelt ”barnspråk”, det är det alltså inte. Det är ett sätt att hjälpa läsaren genom texten och att inte krångla till saker i onödan.

Måste du skriva klarspråk?

I Sverige har vi en språklag som reglerar det svenska språkets ställning. I den hittar man den så kallade klarspråksparagrafen. Där står att språket i offentlig förvaltning ska vara vårdat, enkelt och begripligt. Vad det innebär är att alla som kommunicerar med medborgare från offentlig sektor (till
exempel myndigheter, kommun och landsting) måste skriva så att folk
förstår. De får inte förvilla eller försvåra för läsaren. Det offentliga har alltså en skyldighet att skriva klarspråk, men även för den privata sektorn är det naturligtvis en vinst med att skriva texter som folk fattar.

Att skriva vårdat, enkelt och begripligt

Det kan var svårt att tolka vad språklagens vårdat, enkelt och begripligt innebär. Men kort kan man säga att vårdat språk följer den officiella språkvårdens rekommendationer. Här gäller det alltså att hänga med. Det som ansågs vårdat förr kanske inte är vårdat i dag. Man måste till exempel ta ställning till de, dem och dom. I dag anses de och dem de vårdade formerna, men det kan vara en tidsfråga innan det ändras. Och även här man måste se till målgruppen som det primära. Om du vet att din målgrupp har svårt för de och dem då kanske det är bättre att skriva dom ändå.

Med enkelt språk menar man att man ska använda enkla vanliga former av ord och att man ska förklara terminologi om man måste använda det. Det är alltså inte bra att skriva erhålla när man kan välja ordet . Man bör också undvika att skriva skall, ska går utmärkt. Meningsstrukturen är också
viktig. En text bör inte ha långa krångliga meningar, utan korta och tydliga.

Begripligt då? Med det menar man till exempel att en text ska innehålla den information som läsaren behöver i den ordning som läsaren behöver det. Återigen är det textens mottagare som är i fokus.

Varför klarspråk?

Det finns många bra argument till att skriva klarspråk, men framför allt är det en demokratisk rättighet att kunna ta till sig information från samhället. Det bygger också upp din läsares förtroende för dig och din verksamhet.

Det är lönsamt att skriva klarspråk. En tydlig och genomarbetad text leder
till färre följdfrågor. Om du lägger mycket tid på att förklara vad du har skrivit så är din text troligtvis inte så tydlig. Tänker du på att skriva tydliga texter inom verksamheten så sparar du tid för medarbetarna, tid som de istället kan lägga på annat.

Klarspråksarbete i Sverige och i världen

Det finns många goda exempel på hur klarspråksarbete har hjälpt verksamheter. Om du vill veta mer så kan läsa om hur andra har gjort här.

Det är inte bara i Sverige som vi arbetar med klarspråk. Myndigheter världen över inser vinsten med att skriva texter som folk förstår. Vill du till exempel läsa mer om klarspråk på engelska så kan du göra det här.



Välkommen hissmannen!

Språkspaningar Posted on Sun, September 09, 2018 15:47:46

Ett sätt som vi utökar språket är genom att sätta ihop ord. Vi tar en dator och en högtalare och sätter ihop det och så har vi ett helt nytt begrepp:
datorhögtalare. På det här sättet har vi oändliga möjligheter att utöka språket i takt med att nya saker upptäcks eller uppfinns. Smidigt och bra! Det är dessutom roligt och det uppmuntrar till språklig innovation. Titta bara på det här exemplet från en svensk nättidning:

Jag är ganska säker på att jag aldrig hade hört ordet hissman innan jag läste den här artikeln. Och jag är jättenyfiken på hur den som skrev artikeln tänkte? Varför valde skribenten just ordet hissman? Det får jag troligtvis
aldrig veta. Kanske var det ett medvetet val och skribenten tyckte att det var roligt att variera sig lite, kanske var det tidspress och det var ordet hissman som kom upp först i skribentens medvetande. Anledningen spelar egentligen ingen roll, resultatet däremot är fantastiskt eftersom det visar språkets storhet! Vi kan skapa vad som helst!

Trots det måste den språkliga innovationen tyvärr problematiseras lite. Eftersom hissman är ett nytt ord blir det svårtolkat. Det måste förklaras. En hissman skulle till exempel kunna vara en hissreparatör, en man som gillar att åka hiss eller en man som ser ut som en hiss. Och i den här texten ser man att skribenten inser detta och förklarar genom att lägga till en underrubrik.

Trots att det är lite svårt så tycker jag att initiativet ska hyllas. Det är roligt att leka lite med språket och att inte vara så rädd för att testa nya saker.
Hissman kanske så småningom kommer in i svenska språket som ett
vedertaget begrepp. Vem vet? Det gäller dock att vara varsam med var
man gör sina utsvävningar och att komma ihåg att förklara sig när man hittar på nya ord. Och om man har en stor och bred målgrupp så är det extra bra att tänka på att vara lite tydligare i sin kommunikation.



Vad gör en språkkonsult?

Vad gör en språkkonsult? Posted on Wed, September 05, 2018 18:11:47

Språkkonsulter är experter på svenska, och ändå finns det få saker som ger en språkkonsult likamycket tunghäfta än frågan ”Vad gör en språkkonsult”. Det är ju lite ironiskt, men det är för att svaret helt enkelt är för komplext. Det finns enormt många aspekter av det svenska språket som man kan in och peta i, till exempel: kommunikation, textproduktion, läsbarhet, språkhistoria, språkpolitik och språkriktighet. Det beror alltså lite på vad språkkonsulten i fråga är intresserad av.

Vem som helst kan egentligen kalla sig språkkonsult. Men inte vem som helst kan kalla sig examinerad språkkonsult. Skillnaden är att en examinerad språkkonsult har läst språkkonsultprogrammet vid någon av de universitet som har utbildningen (Göteborg, Umeå, Lund och Stockholm). Utbildningen är 3-årig och ger den som läser den en kandidatexamen i svenska.

Språkkonsultprogrammet startades förförsta gången i slutet av 70-talet för att få bukt på den så kallade kanslisvenskan. Man hade helt enkelt börjat inse att det är ganska odemokratiskt av myndigheter att skicka ut information som bara vissa förstår. Tänk så smarta de var! Språkkonsulter riktar fortfarande ofta in sig på just offentlig svenska och är experter
på att se till att myndigheter skriver enligt språklagen (jajamen, det finns faktiskt en språklag i Sverige!) Och trots att det var så länge sedan som man insåg att kanslisvenska inte är särskilt kul skrivs det fortfarande rätt trista, odemokratiska texter som ingen förstår.

Så vad gör då en språkkonsult? Jo språkkonsulter kan hjälpa myndigheter och företag att skriva bättre texter. Antingen genom att utbilda så att det blir lättare för medarbetarna att skriva själva, eller genom att skriva om
mallar eller producera hela texter. Språkkonsulter är alltså utbildare och skribenter.

Språkkonsulter kan också analysera hur man skriver i den aktuella verksamheten. Och varför är det viktigt? Jo, lika väl som att det är tjusigt med en genomgående grafisk profil så är det ju ganska stiligt om företaget har en genomgående stil och ton. Det finns sällan en samsyn om hur man ska skriva. Språkkonsulter kan få ihop allas idéer och tankar till en
gemensam språkpolicy. Tjusigt värre! Språkkonsulter är alltså
språkforskare
, som studerar språket i en verksamhet.

Eftersom språkkonsulter nästan analyserar text i sömnen är de ofta skarpa korrekturläsare och redaktörer. Språkkonsulter är alltså textexperter.

Språkkonsulter ser till att informationen når rätt personer, via rätt kanaler och i rätt tid. Språkkonsulter är alltså kommunikatörer.

Det här är bara ett smakprov av vad en språkkonsult kan göra. Språkkonsulter kan även jobba med terminologi, läs- och skrivsvårigheter, svenska som andraspråk eller lättläst text. Listan blir längre ju mer man funderar på vilka möjligheter som finns. Men eftersom det inte går att svara så här när man får frågan: ”Vad gör en språkkonsult?”
så säger jag oftast att jag helt enkelt är en textkompis. Bra texter skriver man inte själv, man kan behöva information (utbildaren), granskning (textexperten), regelverk (språkforskaren) eller skrivhjälp (skribenten). Någon som hjälper en med det som behövs helt enkelt! Som en språklig allt-i-allo!

Tänker du nu att du blir supersugen på att anlita en språkkonsult så kan du kontakta mig här. Andra toppenkonsulter hittar du här.

Lycka till med ditt skrivande!

Anna



« PreviousNext »